Skapelsen enligt Magra

SKAPELSEN ENLIGT MAGRA
-------------------------------------------------------------------------------

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord." (1 Mos 1:1 - Bibel 2000)

-I-

Det har sagts mig att; I begynnelsen var intet. Mitt namn är Mu'atsu och det här är min historia.

Jag föddes ur det kaos som bildades när ljuset störtades ned från himlen och ondskan trängde sig ur det goda likt ett barn ur sin moders sköte. Jag virvlade runt i världsalltet; Ett kroppslöst medvetande på väg genom evigheten. Jag såg världen födas ur ingenstans och landet resa sig ur havet. Jag såg hur träd och andra växter spred sin grönska över marken. Djur av alla de slag kom till genom Skaparens önskan. Jag såg nya stjärnor tändas. Och jag såg att allt var gott.

Så slutligen såg jag skapelsens krona en man och en kvinna inte så olika Skaparens änglar. Mannen stark och smidig och kvinnan vacker, med former som gjorda för att föra livet vidare. Skaparen kallade dem "Människor". Jag såg dem vandra tillsammans i den lustgård som Skaparen kallade "Paradiset", de åt av det jorden gav dem och var uppfyllda av kärlek till varandra och till allt som var skapat.

-II-

Allt kunde ha varit så förevigt men så skedde det som inte borde ha fått ske. Jag såg Lucifer ljusbäraren; Han som var ondskan - det nedstörtade ljuset, smida sina planer. Jag såg honom förföra mannen och kvinnan. Ondskan kom in i världen och med ondskan kom döden. Jag kände varken sorg eller förskräckelse över det inträffade, men inte heller triumf eller glädje - Jag bara var.

Jag såg mannen och kvinnan förvisas av Skaparen, änglar ställdes på vakt utanför födelseplatsen dit människan inte längre var välkommen.

-III-

Tiden gick, jag såg mannen och kvinnan slita för att bruka jorden. Jag såg deras pannor bli skimrande av svett och deras händer bli valkiga och såriga av arbete. Jag såg tidens skiften avlösa varandra. Jag såg människornas glädje, deras sorg och deras ånger, deras passion och deras lusta. Jag såg mannen och kvinnan vila i varandras armar trötta efter älskog och kvinnans ansikte förvridas av smärta när hon, badande i sitt eget blod, gav liv åt sina barn.

Sommaren blev till höst, till vinter och vår. Årstidernas oupphörliga skiften vaggade mig till vila. Tystnaden och mörkret sänkte sig över mig.

Jag vaknade med ett ryck, något i världsalltets struktur var förändrat. Själva Jorden grät berusad av blod, kvinnan grät och mannen satt tyst och frånvarande. Ondskan hade åter drabbat dem. Den äldre brodern hade dräpt den yngre i svartsjuka och vredesmod. Skaparen hade förvisat honom från sin åsyn och dömt honom att för alltid vara en flykting på jorden - Rastlös och rotlös.

Jag såg honom gå, jag såg honom gråta ensamhetens tårar. Så plötsligt var Hon där; Lilith - Den svarta liljan. Hon gav honom den gåva, som blev en förbannelse för honom, för mig och för hela mänskligheten;

Hans namn var Kain.


-IV-

Jag såg honom förändras, förvildas, förvridas till en fasans och mörkrets vålnad. Utåt sett densamme, en människa utav kött och blod, men inom honom skedde förändringen, obevekligt som tidens skiften.

Hans hunger blev plågsam, han åt men blev inte mätt, han drack men törstade fortfarande.

Inget av det som jorden gav honom kunde stilla hans hunger, ty I fasa och avsky hade Jorden vänt sig emot honom, den öppnade sig under hans fötter för att sluka honom och försökte begrava honom under gigantiska stenblock. Inte heller kunde vattnet han drack lindra hans törst, ty även Vattnet vände sig emot honom det slog med sina vågor mot hans kropp för att dränka honom och föll från himlen med sådan kraft att blödande sår uppstod på hans kropp.

Han frös men solen gav honom ingen värme, den vände sig emot honom i vrede och skickade sina strålar för att bränna hans kropp. Han skrek av smärta och bad i förtvivlan Luften att lindra hans plågor, men då vände sig även Luften emot honom, den skickade sin dotter Vinden att piska Jordens grus och Vattnets sälta i hans sår.

-V-

Och jag hörde dem tala till honom:

Jordens ande fördömde honom och dess röst mullrade som av jordskred när den sade; "Inget som växer på min yta skall stilla din hunger och träden skall med sina grenar genomborra dig och dina avkommor och förgöra er."

Sedan talade Vattnets ande med en röst som porlade som en liten vårbäck men som samtidigt dånade som det väldigaste fall; "Inget från mig skall släcka din törst, du och dina avkommor skall förevigt frukta min kraft mina vågor skall inte bära er och mina djup skall dra ner er och dränka er."

Även Solen, den eviga Eldens ande fördömde honom och sade; "Försvinn från min åsyn och mitt ljus, göm dig i skuggorna och mörkret Kain, för jag kommer att bränna din och dina avkommors kroppar till aska."

Slutligen talade Luftens ande; "Försvinn Kain, jag skall ej länge ge dig syre att andas eller skänka svalka åt din hud istället skall mina barn förevigt piska din och dina avkommors kroppar."

Kain flydde till skuggorna och mörkret. Han törstade efter blod, inte från djur utan blod utav sin egen sort.

Jag sade ingenting jag bara såg på honom, förenade mig med honom. Hans tankar var mina tankar, hans smärta min smärta, hans törst min törst. Jag var han och han var jag. Jag tillät mig dela allt med honom, följde honom djupt ner i vansinnets mörker, galenskapens och förtvivlans boning. Inom mig grät jag över honom. Jag höll hans förvirrade tankar i min famn, tröstade hans sargade hjärta och viskade hans namn djupt i hans själ - "Kain, min älskade Kain!"

-VI-

Och så kom det avgörande slaget. I blint vansinne dräpte hans sitt offer, en av sin egen sort. Likt ett djur slet han upp hennes strupe med tänderna. Han drack hennes blod med all sin hunger och passion. Hans inre översvämmades av motstridiga känslor, smärta och njutning, ångest och lycka.

Han skrek och jag skrek. En smärta som av tusentals nålar genomborrade mig, flytande stjärnljus och rödaste blod tvingade ihop mitt medvetande, kapslade in det i hud och senor, gav mig muskler, skelett och organ.

Jag störtade ner mot jorden och var inte längre ett medvetande.


-VII-

Smärta fyllde mig när jag för första gången drog in luft i mina lungor. Jag landade på den kala marken, naken och frusen. Jorden skrapade mina armbågar och knän, Luftens dotter Vinden kylde ner min kropp med sina händer. Solen dolde sig bakom ett moln och från himmelen föll Vattnet likt vassa knivar mot min hud.

Jag skrek av smärta men ingen hörde mitt skrik. Jag bad om nåd från alltings Skapare men mina böner förblev ohörda. Jag grät och blod föll från mina ögon.

Slutligen föll jag i en orolig dvala, plågsam och drömlös.

När jag vaknade igen var det natt, min första natt på jorden, en natt utan stjärnor. De tusentals stjärnor som tidigare blickat ner från skyarna var borta och månen lyste röd som blod från den svarta himlen.

Jag kröp på sargade armbågar och knän bort mot en källa och stack ner händerna i det kalla vattnet, formade mina händer till ett kärl och lyfte det mot mina läppar för att dricka. I samma ögonblick blev vattnet i mina händer till blod. Jag stapplade upp på fötter och gräset blev till stoft under dem.

Jag såg med förtvivlan hur allt omkring förtärdes, grönskan vissnade, källan torkade, djuren föll döda till marken, tills runt omkring mig var bara ödemark. Då dolde jag mitt ansikte i händerna och grät bittert för jag förstod att även jag var fördömd av Skaparens element.

-VIII-

Det var då jag fick syn på honom. Kain. Han satt där, berusad av sitt bloddrickande och övermannad av sin galenskap. Hans kropp var sargad av Skaparens element och hans själ var ett svart hål av hunger.

Jag fylldes av ömhet över honom som jag delat så mycket med. Jag föll på knä framför honom, kysste hans panna och hans ögon, smekte hans hår och höll honom tätt intill mig.

Plötsligt lyfte han huvudet och såg på mig, skräck fyllde hans blick och han slet sig ur min omfamning. Så bleknade hans skräck och förbyttes i en blick av sådan ren avsky att den letade sig in i min själ och brände den likt eldens förtärande lågor.

"Kain!" viskade jag, mina ögon förblindades av tårar och färgade omvärlden röd som blod. Så vände jag mig om och flydde.

Jag återvände till mannen och kvinnan med sorg i mitt inre. Lämnade Kain bakom mig, han som var min första stora kärlek. Och Kain förde den svarta liljans gåva vidare till sina utvalda och försvann sedan från jordens yta.

-IX-

En plågsam tid följde, min själ skrek av längtan efter honom som jag aldrig kunde få. Om dagarna värkte hela min varelse av saknad och om nätterna grät jag efter honom som om mitt hjärta skulle brista.

Men åren gick och även jag fick erfara att tiden läker alla sår. Det gjorde fortfarande ont att tänka på honom, så jag lärde mig att låta bli, trängde undan minnena av Kain till utkanten av mitt medvetande och höll mig undan allt som kunde påminna mig om honom.

Jag såg mannen och kvinnan, de som ursprungligen var av Gud, dö och bli till stoft liksom Skaparen förutspått. Jag såg det ena släktledet avlösa det andra. Dess söner och döttrar spred sig över jorden.

Guds söner fann behag i människornas döttrar och delade älskog med dem. De ville även ha mig med, men då tänkte jag på min älskade, min vackre, otämjde Kain och då grät jag och vände mig bort i sorg.


-X-

Ännu en tid gick.

Jag såg hur människorna slutade åkalla den Gud som skapat dem, de gjorde gudar av människor och djur, tillbad solen, månen och stjärnorna och dyrkade kraften i träd och stenar. När alltets Skapare såg detta blev han bedrövad och beslutade sig för att sända en flod för att dränka det han skapat.

Endast en enda familj skonades. Skaparen gav dem order att bygga en båt som skulle rymma dem och ett par av alla djur på jorden.

När detta var gjort kom regnet.

-XI-

Jag såg hur himlen öppnade sig och vattnet forsade ned för att dränka allt i sin väg.

Jag kände Vattnet resa sig mot mig i vrede, "Fördömd," brusade det, "dö du fördömda, du som delat lidande med den ohelige!"

Tanken på min älskade fick det att värka i mitt bröst och jag mötte Vattnet med längtan i min blick, det skulle göra slut på min smärta och jag skulle inte hindra det. Jag sträckte ut armarna och såg vågen resa sig över mig.

"Kain," skrek jag när vågen kastade sig över mig, rasande, piskade. Mina utsträckta armar absorberade dess kraft och jag såg vågen bli till blod inför mina ögon. Jag såg mina lemmar upplösas, förändras till virvlade stormar av blod. Jag lättade från marken, den smärta som fört min kropp samman kom tillbaka med tredubbel styrka när den nu försökte slita mig i stycken.

Plötsligt var allt som ogjort; Endast en stormande orkanvåg av blod återstod av den kropp jag en gång haft. "Kain," skrek jag igen, upprepade hans namn gång på gång, kramlade mig fast vid det.

Vattnet såg min förvandling och bävade. "Fördömd," tjöt alla vågor, de kastade sig mot mig gång på gång och tvingade de stormar av blod, som var jag, att piska ännu mer rasande i självförsvar.

Vinden tjöt runt mig och försökte tvinga isär mig. Stora jordschakt steg upp från flodens botten och kastade sig mot mig i vrede och stjärnorna störtade sig ner från himlen för att bränna mitt anlete.

-XII-

Så blev det plötsligt alldeles stilla och jag fick se en av Skaparens änglar framför mig med ett lågande svärd i sina händer. Jag visste vem det var, det var änglafursten Mikael - General över Skaparens arméer. Jag stannade upp i mina rörelser och böjde mig inför honom i vördnad.

I samma ögonblick pressades min kropp samman igen och jag svävade naken inför honom. Jag böjde mig ännu djupare, medveten om min egen ovärdighet och dolde mitt ansikte i händerna. "Vet du vem du är?" frågade Mikael. "Jag är Mu'atsu," svarade jag med en röst som inte kom från mig, utan dånade som åska och vibrerade i tusen och åter tusen ekon. Det kändes som en evighet förflöt innan det blev tyst igen.

Då tog Mikael till orda och sade; "Du är La Magra," han tog mina händer från mitt ansikte och jag lyfte min blick för att möta hans.

"Eftersom du valt att älska den man som Skaparen fördömt skall ditt öde förevigt följa hans. Du kommer aldrig mer att se honom men hans avkommor kommer att kalla på dig i stunder av nöd. Och lika starkt som du valde att komma till hans sida lika stark skall den kraft vara som för dig till deras."

Han tystande och såg rakt på mig en stund, så lät han spetsen av sitt svärd snudda vid min axel; "Gå i frid, La Magra."

-XIII-

När Mikael sagt detta lystes hela himlen upp av ett starkt sken och så var han försvunnen. Det kaos av element, som stillats vid hans närvaro, återupptog sin vilda dödsdans och jag föll ner mot det mörka vattnet.

Sen fanns det inget mer, inget kaos, ingen sorg, ingen smärta eller längtan. Vattnet sköljde över mig när jag lät mitt sinne explodera i mörker och floden föra min medvetslösa kropp djupare och djupare in i glömskan.

Mitt namn är Mu'atsu och det här är min historia.

-fin.-

"Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. Vattnet steg mer än sju meter över bergen. Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar." (1 Mos 7:18-24 - Bibel 2000)